lördag 7 januari 2017

Politiska svindlerier

Om politiska svindlerier

29 APRIL, 2004
av Karl-Axel Edin, forskare, fil dr i teoretisk fysik
När regeringens etikkommission nu lagt fram sin dom över näringslivet, kan det för balansens skull vara på sin plats att titta på regeringens och politikernas egen meritlista. Har regeringen själv svindlat folk på pengar? Har regeringen lurat pensionsspararna? Har regeringen vilselett medborgarna?
Eftersom Skandia spelat en så viktig roll i politikernas attacker på det privata näringslivet kan man börja med att påminna om hur regeringen har skött sitt eget "livförsäkringsbolag", ATP.
Inför folkomröstningen för drygt 40 år sedan mobiliserade socialdemokraterna hela sin rörelse för att övertyga folk om att deras pensionsmodell, ATP, var överlägset privat pensionssparande. Socialdemokraterna garanterade utan förbehåll en pension på 65 procent av slutlönen mot att löntagarna betalade cirka 10 procent av lönen i pensionsavgift. En särskilt fond, ATP-fonden, skulle fungera som buffert och garantera pensionsåtagandena under lågkonjunktur.
ATP vansköttes
Redan tidigt visade det sig emellertid att regeringen vanskötte ATP. AP-fonden användes av socialdemokraterna för att lösa akuta politiska problem. Man lät fonden subventionera bostadsbyggandet, subventioner som hamnade i fickorna på fastighetsägarna. Fonden ålades att köpa oförmånliga lågränteobligationer för att subventionera regeringens upplåning. Den användes för att subventionera de svenska storföretagens kapitalanskaffning, subventioner som till slut hamnade i aktieägarnas fickor.
Partiet utnyttjade ATP för att värva röster genom att dela ut ATP-pension till nya grupper som inte betalade ATP-avgifter. Studier, vård av barn, arbetslöshetsersättning, socialbidrag och sjukpenning gav pension utan krav på avgift. För att hålla LO på gott humör ändrade socialdemokraterna reglerna så att arbetslösa fick ATP-pension i stället för arbetslöshetsstöd. På det sättet kunde LO hålla nere sina fackavgifter.
Reglerna ändrades så att löntagare över det så kallade ATP-taket fick betala ATP-avgift på hela sin lön utan att få högre pension. I början av 1980-talet sveks det villkorslösa löftet om värdesäkring, när regeringen genom manipulation av basbeloppet sänkte pensionerna.
Under loppet av 20 år efter beslutet om ATP hade systemet ändrats från ett pensionssystem till ett system som också skulle subventionera statens lån, subventionera bostäder, ge bidrag till kommuner och storföretag och subventionera facket.
På gränsen till kollaps på 1990-talet räddades resterna av ATP. Verkligheten blev en pension på runt 50 procent av lönen, mot löften om 65 procent och en ATP-avgift på nära 20 mot löftet om 10 procent. Och vad hände med ATP-fonden som skulle garantera pensionen i dåliga tider? Jo, staten konfiskerade halva fonden, 300 miljarder kronor.
I jämförelse med detta bleknar alla pensionsskandaler i de privata livförsäkringsbolagen. Totalt rör sig ATP-skandalen om ett gigantiska svindleri på många hundra miljarder kronor.
Men det kanske största bedrägeriet i ATP var svartmålningen av privat pensionssparande. Också här finns facit. Om en låginkomsttagare hade fått sätta in sina ATP-avgifter i privat pensionssparande skulle pensionen ha blivit nästan dubbelt så stor som ATP. Detta bör man komma ihåg när politiker anklagar pensionsbolagen för att vilseleda sina kunder.
Inflation
När det gäller finansiella svindlerier finns det inget som i ett historiskt perspektiv överträffar inflationen. Detta har genom tiderna varit det mest utbredda sättet att lura folk på pengar. Här är den svenska regeringen i ”gott” internationellt sällskap. Man kan påminna om inflationen på 1970- och 1980-talen. Med en inflation på över 10 procent per år fick småspararna se realvärdet av sina tillgångar snabbt förtvina. Dessutom fick man betala skatt på räntan, trots att räntan inte ens räckte till för att kompensera för värdeminskningen. Från mitten av 1970-talet till i slutet av 1980-talet minskade realvärdet för en småsparares banktillgodohavande med nära 90 procent.
Det småspararna förlorade på inflationen gick i första hand till regeringen som snabbt kunde skriva ned sina skulder. Småspararnas förlorade pengar gick också till folk som hade sina tillgångar i aktier eller fastigheter eller hade stora skulder. Under perioden 1970–1990 rörde det sig om en omfördelning på flera hundra miljarder kronor, till stor del från de sämre ställda till de bättre ställda. Liksom under tidigare inflationsepoker var det de okunniga som drabbades särskilt hårt, de som inte i tid hann fatta vad som höll på att hända. Andra som var informerade och ”insiders” i politiken och i den finansiella världen förstod vad som var på gång och kunde dra nytta av inflationspolitiken. Många av dagens förmögenheter byggdes upp under denna period.
Inflation är en av de äldsta politiska uppfinningarna, nära 2000 år gammal. Det var kejsar Nero som kom på att han i smyg kunde klippa en bit av silvermynten för att få fler mynt att betala med – en form av organiserat falskmynteri. Detta trick att lura till sig pengar har därefter använts flitigt av regeringar som kunnat betala sina skulder med dåliga pengar. När mynt ersattes med sedlar blev detta sätt att sko sig mycket enklare och vanligare, eftersom det räckte med att trycka fler sedlar.

I Sverige var Johan III den förste inflationspolitikern och Carl Bildt den senaste. Om man skall tro Dantes Den gudomliga komedin väntar dem och andra moderna falskmyntare en grym tillvaro i helvetets åttonde krets, granne med den nionde och värsta kretsen med Jesuförrädaren.

Även om politiker för det mesta förnekar sina brott genom att frånta sig ansvaret för inflationen är logiken alltid densamma. Syftet med inflation är att regeringen skall kunna betala sina skulder med dåliga pengar och smita undan sina löften. Gången är att politiker först lovar bidrag till folk för att värva röster. När det sedan är dags att infria löftena tillgriper man inflation för slingra sig undan. Effekten av inflation har alltid varit och är fortfarande densamma. De mindre bemedlade och okunniga som inte i tid förstår hur man skyddar sig mot inflation drabbas.
Soak the poor
När politiker anklagar folk i det privata näringslivet för att vilseleda sina kunder kan det också vara på sin plats att påminna om politikernas eget syndaregister. Det räcker med att nämna den systematiska felinformation om skatterna som regeringar sprider, den svenska i ”gott” internationellt sällskap. Syftet är att få vanligt folk att tro att man inte betalar så mycket skatt.
Den myt den svenska regeringen skapat är att vanligt folk i stort sett bara betalar kommunalskatt, d v s runt 30 procent. Man gör också sitt bästa för att få oss att tro att höginkomsttagare betalar mycket högre skatteprocent än normalinkomsttagare, det som brukar kallas ”soak the rich”, krama musten ur de rika.
Verkligheten är emellertid att låginkomsttagare totalt sett betalar nära 70 procent av sin löneinkomst i skatt. Det parti som drivit fram denna utveckling är samma parti, som när det bildades för 100 år sedan, hade som främsta målsättning att sänka skatten från den dåvarande nivån på 7 procent. Målet var då att avskaffa alla indirekta skatter som ansågs drabba arbetarna hårdast.
Men socialdemokraterna har gjort tvärtom. I dag utgör moms, arbetsgivaravgift, energiskatt och andra indirekta skatter 2/3 av folks skattebörda. Den stora ”fördelen” med dessa är att de är osynliga, d v s att folk inte vet hur mycket man betalar i skatt. Medan normen i det privata affärslivet är att folk skall veta hur mycket de betalar, är normen i politiken att folk inte skall veta det.

Det som döljer sig bakom myten om ”soak the rich” är motsatsen, d v s ”soak the poor”. I verkligheten betalar låginkomsttagare i Sverige en större andel av sin inkomst i skatt än en höginkomsttagare. Samma gäller de andra högskatteländerna i Europa. Den enkla sanningen är att en stor offentlig sektor inte kan finansieras av en liten grupp höginkomsttagare. Att många i Sverige har knackig ekonomi beror inte på låg lön utan på hög skatt.
Tron att någon annan betalar
Denna mytbildning om att låginkomsttagarna betalar låg skatt och är skattemässigt gynnade har också som syfte att göra folk tacksamma för att man får gratis eller nästan gratis tillgång till skola, vård och omsorg i tron att någon annan betalar. I själva verket betalar de allra flesta låginkomsttagare fullt ut för de offentliga tjänster som man utnyttjar.
Men mytbildningen har varit framgångsrik. I dag känner sig folk mer än någonsin tidigare beroende av den politiska makten. ”Jag som har barn och knackig ekonomi klarar mig väl inte utan kommunal barnomsorg.” – ”Jag som är äldre utan inkomst klarar mig väl inte utan statlig pension eller äldrevård.” Denna känsla av beroende har sin grund i att folk inte vet hur mycket man betalat i skatt och därför inte kan se hur man själv hade kunnat planera för barnomsorg och pensionering om man fått behålla de pengar man betalat i skatt.
I den politiska sfären finns en jättelik och systematisk desinformation som i sin omfattning vida överträffar allt i den privata sfären. Skillnaden är att den, i den politiska sfären, sker helt ogenerat och har pågått under så lång tid att få reagerar längre. Den betraktas som en naturlig del av politiken. Ja till och med som om det är just detta som är politisk konst.
En ny etikkommission
När etikkommissionen slutfört sitt arbete och politikerna utnyttjat tillfället att framträda i massmediernas rampljus för att framställa sig som medborgarnas skydd mot giriga och illasinnade direktörer i näringslivet, kanske det skulle passa med tillsätta en ny etikkommission, nu för att granska etiken i politiken. Man kan använda samma direktiv som den tidigare etikkommissionens, med ordet näringsliv ersatt med politik och andra smärre ändringar.
… allmänhetens förtroende för politikerna behöver stärkas. Avslöjandena om vanskötsel av AP-fonden, fiffel med ATP-systemet, vilseledande information om skatter och systematisk inflation gör detta nödvändigt. Ärlighet, förtroende och öppenhet är viktiga grundpelare i samhället och för allmänhetens möjligheter att planera för sin ekonomi. Förtroendet för politiker har betydelse för hela samhället. Det påverkar enskilda människors sparande och pensioner och det påverkar i ett bredare perspektiv också landets ekonomiska tillväxt.
(Not: Artikeln bygger på boken Dubbelspel i politiken, Santérus förlag, som kom ut i höstas.)
Tidigare artiklar i artikelserien om korruption:

2 kommentarer:

  1. Fanns det inget mindre inaktuellt än det här ? 2004 ...

    SvaraRadera
  2. Jag samlar klipp här Verutschkow.
    Kanske behövs till nån sångtext framöver.

    SvaraRadera